ooooooooooooooooooooooooooo

Ur brev till A-K, 9 mars 2006

2009-03-04T20:15:00.003+01:00

I varje duva bor en apa.
Duvan är bara skalet.
Under skalet dundrar apan.
Apan syns inte i spegeln.
Ett av duvans utmärkande drag är viljan att vara apisk.
Allt vad apan gör får duvan ångra.
Det är apans hämnd på duvan.
Apan vill vara duva men har alldeles för krokiga ben.

Du är apa

2009-02-25T17:58:00.003+01:00

Nu går jag ut
ut ut utuu ututuu tuututu
Jag går ut
tut

Urvrålet mig inom
Det som är apa i mig är också apa i dig
Du är ingenting annat än apa
apap apapa appapa papa apapa
Min pappa

Jag får aldrig nog
nog nog ngnog gnogg gnoo no
Jag får aldrig nog och att jag inte är riktigt klok
Tänker du nog

För mig är mellanrum
För mig är tystnad
För mig är andas in/andas ut
För mig är avsikt
För mig är lågmäld
För mig är stämning
För mig är bruset
För mig är paus
För mig är vinden/strömmen
Jag tar på mig apkostymen går ut

Fladdermössen har lämnat klocktornet

2009-02-18T21:38:00.005+01:00

Fladdermössen har lämnat klocktornet
Stämningen är febrig och halshuggen
Se döden i vitögat och frys till staty
Viljan är överdriven och allt är nu
Fladdermössen har lämnat klocktornet
(wao wao wao!!!)
Endast sfinxen är vaken
Den bistra minen är apisk
Stämningen är febrig och vansinnig
Vad låtsas intet vara

Experimentet

2009-02-12T20:44:00.003+01:00

Vattenljud kan
och självaste
se här elixir
och nada
JAG ÄR SFINX I NATTEN!!!

Det stora frågetecknet

2009-02-12T20:25:00.005+01:00

jagjagjagjagjagjagjaggajaggajaggaggaagga
vaknade plötsligt till
som en fågelvägg

vadvadvadvad dvad dv adv
och alltihopa och
jag länkar dig till

Min lilla icketext om osägbara vad

2009-01-04T18:26:00.004+01:00

Låt mig inte få veta
Här ska du inte alltid mera
I mörker går att navigera
Här finns stjärnor
Starka lampor
I det hav som omsluter mig
Mitt hav av djup begrundan
Av osägbar vadå
Det roar mig till vilken nytta
Kanske förströelse är sig självt nog
Kanske meditation är ett frö
Kanske äng av småfåglar kan förklara dig för dig
Eller hav av iskristaller och himmel blå
Att släppa fattningsförmågan
Ord i spektrum
Tankar osägbara vad

30 december 1998

2008-12-30T17:18:00.005+01:00

Det var tio år sedan jag hörde din röst.
Sen dog du.
Plötsligt är du här igen.
Vi sitter och pratar som gamla vänner gör.
Du har på dig din bruna skinnjacka.
Den håller visst fortfarande.
När du var sexton var den ny och du var så stolt.
Du blev aldrig tjugoåtta.
Vi går till en lekplats.
Vi står vid gungorna.
Vi pratar gamla minnen.
Du är märkligt nog yngre än jag men klok som vid våra bästa möten.
Här sitter en hel familj och gungar gungar.
De är välklädda.
De är kloka och rara.
Välbekanta men ändå inte.
Vi byter några ord med dem.
Ett trevligt litet möte.
Kanske är det någon form av fest.
Kanske är det midsommar.
Gräset är grönt på campingplatsen jag så väl känner igen.
Björkarna rasslar i vinden och det börjar skymma.
Telefonen ringer.
En vän till mig.
Som jag tappat kontakten med.
Ringer upp mig.
Han vet vem du var men kände dig aldrig så bra.
Jag berättar om vårt möte och att vi talat mycket.
Jag berättar att vi talat mycket om det förflutna.
Jag berättar att vi talat mycket om nuet.
Jag berättar att vi inte med ett enda ord nämnt framtiden.
Inte ett ord om framtiden.
Jag kan plötsligt se min vän på andra sidan eterluren.
Hans bistra ansiktsuttryck.
Hans svarta ögon.

Till JP - Jag drömde om dig inatt.

Istid

2008-12-30T11:59:00.001+01:00

Vem kunde jag vara
Och istiden
Vad angår den mig
Ingenting annat

Jag och det som får mig...
Den starka rockmusiken
Som tolkar vad inget annat kan tolka
Hos mig

Vad angår den mig
Ingenting annat

Och framtiden...

2008-12-27T10:34:00.002+01:00

Oceaner av allt strömmar genom min tankerymd
Jag är oändlig
Min kropp är apisk
Jag är tempel
Jag är helig ohelig kropp
Trådar av förflutet hänger lättsamt eller tungt rakt ut från min tankevärld
Tjocka sjok illustrerade
Snåriga strömmar av tid som alger i hav
Man kan följa dem vindlande tillbaka ner i tiden
Man kan fastna med dem i slagg av bråte och blindhet
Man kan gå vilse som jag har gått vilse och hitta rätt
Man kan sänkas och höjas över nivåer av livskänsla och stelnad
Man kan blunda
En hel värld
Man kan öppna sina ögon och följa himlen till den tar slut
Och framtiden...

Mantra

2008-12-23T15:06:00.007+01:00

Genom strålar av ljus kommer till mig små bitar av världen
Vindspiraler, doftslöjor, skrapande och bångnande ljud, strävt och halt, varmt och kallt
Hattifnattar kan inte tala för de har ingen mun
Stenar kan inte se för de har inte ögon
Träden kan inte höra för de har inga öron...
Vissa saker kan jag inte göra fastän jag är frisk människa
Jag är en liten värld på två ben som jag använder varje dag
Världen och benena
Jag öppnar mig för och sluter mig för många intryck
Jag ser upp och ut över stjärnrymden
Jag försjunker i mina inre rymder
Som tänkande och drömmande människa betraktad är jag oändlig
Jag upprepar mitt mantra om och om igen
Jag öppnar mig för...
Jag ser upp och ut...
Jag försjunker i...
Det finns många omöjliga saker jag som tänkande subjekt kan göra
Men jag kan inte låta bli att tänka på låt oss säga en stjärnkonstellation
Vilken som helst
Om du ber mig att inte tänka på en stjärnkonstellation
Vilken som helst

I min magiska teater är jag ändlig och oändlig
Kanske är det samma sak

Skön natt

2008-11-22T18:05:00.005+01:00

Jag går ut en natt
Allting som gnistrar elektriskt blänker i frånvaro av ljus eller vad
Jag har en kraftig stämning i mina ådror
Jag rör mig långsamt och jag är precis så här dramatisk
Jag vaggas in i mörkret som jag vill det
Elektriska gnistor runt mig i snö och mörker
Och där uppe solar och planeter
Där uppe stjärnbilder av mig där jag går
I ett mörker likt himlarymden
Där jag går precis så här dramatisk
Jag har en kraftig stämning i mina ådror
Det är över mig
Något har slagit mig
Min egen lilla epik
Min egen o så omvälvande epik
Där jag går under himlavalvets mörker
Där jag går för att söka ingenting annat
Än vad som redan finns
Mörker och gnistor och skönhet
Jag smakar begreppen en gång till

Eruption

2008-11-08T10:19:00.004+01:00

Jag är den vrålande hunden som bits
Bits inte
Bits
Jag är det på ytan osynliga vulkanutbrottet
Som erupterar
Men eruptionen märks ej
Som erupterar
Det märks ej
Hur stor eller öppen labyrintisk intuitiv fragmentarisk imploderande ändlig katastrofal ärlig förfärlig överskridande transcendental eller apvrålande...
Jag är den apvrålande vrålapan
Vrålar ej
Vrålar
Det märks ej

Skuggan och allt

2008-10-21T19:06:00.003+02:00

Skuggan och allt
Jag är inte riktigt i centrum
Var i mig tänker jag kan jag tänka
Allt jag tänkt
Skuggan och allt

Kyrktornet

2008-10-05T13:19:00.003+02:00

Jag var livs varken eller
Den stelnade elden i träden
Vindens tysta musik
Här tog jag paus
Jag hade den stora graven framför mig
Och kyrktornet långt bakom
svepte med sin närvaro över landskapet
Och hade så gjort
i nära tusen år
Plötsligt ÄR jag kyrktornet

Knutarna

2008-09-21T16:39:00.003+02:00

Jag tog bilen bort
Klev ur
Slyn var gul och grön
Jag måste vada mig fram

Jag märkte så tydligt
hur knutarna i min kropp
hur snabbt de lossade
hur lätt jag plötsligt andades

Jag hör vinden
Jag hör vattnet
Jag hör mina steg och mitt hjärta
hur jag andas lättare

Jag går i mitt landskap
Bland gult och grönt
Vinden väser för mig
Och jag lägger mig ned på rygg

Jag ser tre böjda stammar i svart
Bladen i trädet lyser av solen
Jag hör vind och vatten
Jag ligger kvar en stund

I mitt stora rum

2008-09-04T20:37:00.004+02:00

Jag sätter mig vid samma stol
Och riktar ansiktet mot samma eter
Det är portalen till allt det andra
Stillasittande öppnas jag och
Ljuset sjuder och vattnet i elementen
Och den lilla maskinen
Hinna mot hinna du och jag
Och det inom mig är inte stilla
Och det utom mig är inte stilla
Det enda som är stilla är min kropp
Men blodet i min kropp...
Likt en frusen galax är den här
I mitt stora rum min kropp

Jag sortör

2008-08-24T13:42:00.004+02:00

Nu ville jag vakna igen och jag vaknade
Här jag var livs vaken och jag kastade mig hit än dit
Jag kastades än hit än dit
Jag steg också in i mitt inre som vanligt
Där låg många mina intryck samlade huller om buller
Om jag så vore en dataapparat skulle någon vara tvungen att sortera röran
Det är jag som är min store sortör
Jag har en viss ordning i min oreda
Oreda är ordet och det undermedvetna strömmar fritt
Röran måste få vara rörig
Röran måste vara rörlig
Livet är själva tiden och jag märker det inte förrän efteråt
Det följer principen: Två steg fram, ett steg tillbaka
Jag dansar mig fram två steg och så ett steg tillbaka
Jag dansar mig hit och jag rumlar mig dit
Jag flamsar mig in och jag slamsar mig ut
Sedan lägger jag mig ned i den gotiska jorden

Den gotiska jorden

2008-07-24T22:14:00.003+02:00

Jag blir seende
O plötsligt
Ser jag den gotiska jorden
Jag blir en seende
Jag ser det som är
Och alltid ska...
Min varseblivning är subjektiv

Det som är

2008-07-06T16:49:00.008+02:00

Jag kunde lära mig saker om människoöden i andra tider och på andra platser. Jag kunde spegla mig i skärvor av fotspår som bevarats.

Om jag skulle låta mig fängslas av hur jag ser på dessa splittrade bilder. Jag kunde skena iväg i förnimmelser av någon okänd.

Det som har varit har varit. Jag är människa stadd i förändring. Allt för att spegla mig. Allt för att relatera det som händer mig till någonting vedertaget. Som om någonting någonsin vore vedertaget.

Det under förändring förändras! Som om jag någonsin kunde förstå någon annan. Som om jag ens kunde förstå mig själv. Som om jag skulle uthärda det. Det finns en vilja som inget vill.

Det som är är.
Solen, månen, vinden, vågskvalpet, fåglarna, gräset, färgerna, mörkret och så vidare i alla evinnerlighet.
Det som är.

I vardande

2008-07-04T12:35:00.003+02:00

Jag kan låta ingenting
Jag kan låta vara atmosfärisk
Att kasta sig loss från dygd
Men inte välvilja
Här sägs åsiktsfritt att verka
Jag går ut i människobruset
Och ser efter

Jag kan välja
Och jag kan låta mig influeras
Det befriande skrattet är apiskt
Att äta med fötterna
Jag låter allt
Jag navigerar mellan kors i nätet

Vattenljud, bl a

2008-06-07T12:02:00.007+02:00

Nummer ett:
Jag vet inte och kommer aldrig att få veta. Livet just nu och färden mot någonting som närmar sig, far förbi. Hur jag uppfattar det ena eller det andra. Grönskan slår mig med glädje.

Nummer två:
Sol och himmel. Himmel och vatten. Grön skugga. Jag fotograferar valda delar av min omgivning. Ljuden kan inte frysas. De sköljer över mig som en flod av överraskningar. Och vinden, är vacker. Fåglar och grönska. Horisonten är vacker.

Nummer tre:
Kanske att jag har klivit upp på en sten. Kanske att jag kan se längre. Att jag kan se det väsentliga. Vad är det väsentliga? Det finns alltid något väsentligt som kräver eftertanke för att ses. Vad är eftertanke?

Apelsinsolen sänkte sig ned

2008-05-21T21:55:00.004+02:00

Om aftonen sänker jag mig ned, jag sänker mig ned, jag sansar mig väl och dagen och solen och molnen och tankarna sänker sig ned, sänker sig ned

och ljuset och dagen och väggarna och farkosten och musiken, det erfarna och natten sänker sig ned och hoppet och syret och önskningen och minnena sänker sig ned och solnedgången, apelsinsolen sänkte sig ned och glädjen och lusten och viljan sänkte sig ned, sorgen sänkte sig ned

sådden på åkrarna sänkte sig ned, fåglarna sänkte sig ned, diset sänkte sig ned, och huden och ögonen och asfalten och vinden, doften

och fasaderna och vattenpölarna och byggnadsställningarna och skräpet på trottoaren och viljan och drakarna och livet, August Strindberg, orden, fantasierna, färgerna, alla frukterna, radiovågorna, rösterna...

Ljus och spådom

2008-05-17T12:20:00.002+02:00

Jag kunde dö av törst fråntagen
världen, jag kunde darra av iver
vingarna, jag kunde söva mina träd
i diset, jag kunde vandra genom tunneln
av jorden

Jag har överlevt av hunger sedan
oceanen, jag har radikalt förvandlats
imploderade, jag har genomsyrat takten
i stegen, jag har offrat mig själv
till mig själv

Jag ska överleva undergången
jagad, jag ska undergå förvandlingen
jagande, jag ska blända min skugga som
spricker, jag ska förvandla min skugga
till mörker

Såningsmannen

2008-05-16T21:58:00.003+02:00

Först ordnas det sedan kastas det
ut, och natten och det vilda som är
du, plantorna skriker sol se
mig, en dörr en människa kan höra
explosion, en dröm en känslosam iakttagelse
vill, när natten och kometen vindlar
svans, att döden sig står stilla
står, jag är någon annan ett annat
skelett, jag är jag är en annan
planet, en dörr en gråtande
svan, se sol och blommor sträcker sig
upp, och grödorna såddes nu grön
funktion, ta ut dina röda ögonkast på
bladen, kan du ta min glädje och längtan
här, vill jag fly flyga falla eller
leva, hastigt fylla lycka som en
granat, skärvor av vred törst vill
hämnas, gråtande blommor tårar kan
vindla, siande vimsiga väggar minns
dödsfall, vilande fönsterkarmar glömmer
älskog, döende växter ser in i
mystiken, blommorna frukterna ansiktet
spricker, först ordnar tingen sina
fållor, sist sprider tingen sina
underbara...

Eterskaller

2008-05-15T20:45:00.002+02:00

Jag kan undra gräset ropade
där jag är kastar skuggor döden hädan
små explosioner i fingrar för mina själarna
fram ut bort som om märg fram
väggar vita och tiden och mitt nu och nu
du sätter dig vid mig tyr dig till mig som
jag och där jag är mitt namn är också
molnen sänker sig doppar
jag är trött vaknat trött ska somna trött
som skallret från trädkronor ropade
pennorna ristade flyktiga infall och tiden stod still
det som vill surrealistiskt knotar sig fingrar som exploderar
märgen som blodet som tuschet vill ur
jag vill ristas jag ett flyktigt ögonblick som
evigheternas nu den skarpa ugnen minns

Livet är ett undantag

2008-04-23T20:29:00.006+02:00

Tusen ögon är stjärnor
Klotet och under molnen
Livet är en form

Du kan skratta och gråta
Du kan föreställa dig situationer före och efter
Främmande tider och platser

Jag sätter mig ned på en sten
Här vilar jag min ande
Jag blir envis som stenen

Genom fönster hör jag fåglar
Himlen är blå
Jag tänker på havet som skvalpar i mitt öra

Jag tänker på en fågel
Vingslag ekar mellan skären
En huggorm spänner sina ormögon i mig

Jag tänker på solen
Här ser jag horisonten
Livet är ett undantag

Träd

2008-04-08T20:50:00.006+02:00

Att sitta i en liten ljuskägla mitt i svart och skåda
Att se det myllrande förflutna förenas i ett myllrande kommande
Bilderna verkliga overkliga
Oändliga i tid och rum
Du hinner med allt
Du har redan gjort allt
Du ska göra allt
Du ska hinna ändra dig
Du ska ta tillbaka
Du ska byta spår
Du ska vara seende
Du ska se i en cirkel
Att blicken seende öppna för ljus
Så långt ljus kan se
Så långt som kan ses
Du ska se trädet
Det nyutslagna trädet
Fåglarnas träd - Fågelträdet!
Vinterträdet tungt av is
Det röda trädet och det fallande trädet
Träd mot blått och rött
Träd mot ljust
Du ska se det döda trädet
Du ska se när intet träd finns att se
Där fanns en gång ett träd

Har du nånsin känt dig

2008-04-05T23:11:00.004+02:00

Har du nånsin känt dig
Kommer du ihåg mig
Kommer du ihåg
Minns du hur
Livet på en strimma
Ryggmärgsnuet kastar
Att välja och välja
Har du nånsin känt dig
Och låtit dig slitas iväg
Hoppat från tuva till tuva
Från stjärna till stjärna
Från lycka och åter lycka
Fylld av förväntan och hopp
Något slår an en sträng
Har du nånsin känt dig svag och stark
Har du varit förtvivlad och kär
Har du varit kär
Och satsat allt på ingenting

It's all the same to me

Allt är

2008-03-27T13:15:00.002+01:00

Jag går här i min kostym och nagelfar listerna i min teater
Vita moln slår sig ned på mina axlar
Sus av blåa gröna vingslag från rymdernas rymd
Jag hittar inga tecken
Jag ser inga spår
Det hela sker med eller utan mina ögonblick
Jag har färger på min sida och oändligheten
Jag har en ostoppbar känsla av allt
Molnen skingras
Fåglarna
Kapten Nemo

Kungligt sammanbrott

2008-03-11T21:15:00.000+01:00

Den visionäre ser ingenting
Det är som om ögat blöder
De konstruerade sammanbrotten
Haglar över Kungliga Dramaten
Tillståndet är ungefär detsamma i stycke efter stycke
Själv kan jag räkna mina sammanbrott på en hand
Det är just så jävligt
Kungligt och dant
Den visionäre ser bara mörker
Det lilla hjärtat puttrar som en traktor

Ur vrångstrupen

2008-03-03T17:57:00.002+01:00

Är du där när jag kantrar och vänds inunder och upptäcker en ny värld där små bubblor av syre illumineras av malmrika stenskärvors återsken av ögon.
Jag öppnar min kostym, fäller ut mina armars osynliga cirkelsfär. Någon registrerar det hela och någon gång i framtiden kommer en bild att spridas, ett flöde av liknande okända ögonblick som en gång kommer att sammanställas av vithåriga.
Inget är så flyktigt och inget är så lösryckt som nu. Inget är så förutbestämt och efterlängtat som nu. Inget är så konstruerat och äkta som nu. Mellan rosa och violett stänker himlen sitt sken om bara fönstren i mitt huvud inte var släckta kunde jag se.
Jag färdas åter blå genom mönster av tusentals skådeplatser av explosioner stora och små. Där människor upplever sina livs största eller värsta erfarenheter. Fastän de flesta lunkar på i sina liv med tankar långt från nu, helt omedvetna låter sina tankar flacka i oändliga kast.

Blå och liv

2008-02-25T18:44:00.005+01:00

Jag aktiveras
Jag kan se klart
Hur jag rusar iväg
Utan eftertanke
Hår faller från min kropp
Jag kan se horisonten
Inom mig
Jag kastar mig ut
Öppnar jag mina ögon
Min farkost är blå som himlen
Där är solen
Jag tar mig fram
Plötsligt vid havet
Blå som himlen
Ser jag den läkande horisonten
Och måsar
Krusningar på ytan
Doft av liv
Röda stugor
Där är solen
Och vågor (plågor!) som skvalpar
Suset av gravitationen
Jag kan se det klart
Inte bara inom mig
Öppnar jag ögonen
Blå som himlen
Det stora havet

Där en galax svänger sina armar i en virvlande omfamning ser människan bara stillhet

2008-02-15T18:42:00.012+01:00

Jag vet inte...
Jag har kanske varit nära döden
Jag har kanske aldrig varit nära döden
Jag har varit på begravningar

Människor kan försvinna
Ibland oåterkalleligt
Fotspåren suddas hastigt eller långsamt bort
Vattnet sveper över avtrycket i sanden

Som om död
Jag skriver om liv
Jag saknar erfarenhet av liv som om död
Vissa ser det oanständigt
Jag blir tomrummet
En såpbubbla som inte får spricka
Jag är explosionen som inte får explodera

Där en galax svänger sina armar i en virvlande omfamning ser människan bara stillhet

Landskap

2008-02-11T21:18:00.000+01:00

Om jag lyssnar kan jag höra
Om jag väljer att öppna mina ögon eller ej
Kan jag se
När jag talar hör du
Du ser mina bilder
Nära men ändå inte
När jag tänker ser jag
En vacker trädgård
Vare sig jag vill eller ej kan jag höra
Jag hör ett gnistrande vattendrag
Jag kan höra livets skiftningar
Landskapet är stort

De korsfästa

2008-02-06T21:44:00.001+01:00

Solen har gått ner och den röda strimman blir allt smalare och smalare. På en kal och öde plats i närheten av en stad reser sig en skog av korsfästa människor. Alla är de vända åt samma håll - där en väldig filmduk uppställd är. Den röda strimman i horisonten försvinner och filmen går igång. Det är en rolig film och de stackars människorna på korsen har svårt att värja sig. Något brister på eterduken. Ett sus av skrovliga rosslanden drar över fältet. Hela situationen är märklig...

Nattfjäril

2008-02-02T18:26:00.001+01:00

Är du min främling inatt som gapar efter vindflöjlar som grimascherar dig till oigenkännlighet
Sådan är himmelsvärlden att den målar ditt hus med moln - att den visar dig sitt sanna ansikte när du blundar
Det en gång svarta hålet har bleknat och drar inte längre in dig - öppnar inte sin tredimensionella batik i grönt blått och rött
Min skatt är en fågel en öppen plats min skatt är ett rum av ljus och frid
Väggarna är vita som ditt ansikte som lyser som bländar sig i skenet av fullmånen
Sekund för sekund slår mitt hjärta sina slag som en tidsinställd bomb som om låt säga hundra år antagligen genomgått sin bestämda metamorfos
Förändringen äger rum fullständigt och den är så skön så vacker och så smärtsam
Det som sjuder i mina ådror brinner i min lekamen - som eggar och torterar den känsla för liv som låter mig uppleva mitt livs absoluta grämelse och fröjd samtidigt
När jag en gång ser tillbaka på det här minns jag bara stämning av nattfjäril

Kvarteret Underjorden

2008-01-27T22:07:00.001+01:00

De har täppt för alla fönster till mitt hus
Mina fönster blundar
De ser ej längre
Himlavalvet är fördraget
Jag kan ej längre se alla stjärnorna
Jag kan ej längre se månen
Jag kan ej längre se ljusprickarna
Som löper ut mot horisonten
Som jag ej längre kan se
De har grävt ner mitt hus under jorden
Jag måste bo på det femte källarplanet
Här sitter jag nu i min underjord
I skenet av konstgjorda ljuskäglor
Jag har min gröna nebulosa
Jag har min gula sol
Jag har trettiosex violetta stjärnor
Och jag har min röda dvärg
Mitt hem är ett universum
Jag har min bokhylla som är oändlig i alla riktningar
Likt ett svart hål är den gåtfull och oberäknelig
Jag famlar i den stormen ibland
Jag har mina ögon som ser
Jag kan se världar som är och inte
Jag kan se ord och väldiga tankar
Jag kan se bilder som ruvar på uråldrig visdom
Jag kan se det förflutna
Jag kan sia om framtiden
Här sitter jag nu - en trött resenär
Och räknar mina ögonblick

Vägvisare till underjorden III

2008-01-26T12:12:00.000+01:00

Jag stiger ner i mörkret som vill mig väl
I skuggan av de svarta silhuetterna finns en fristad
Det är så innerligt vackert på avstånd men vi vet
Att stormen sliter sönder och förstör och förnedrar tusenden
Droppen som faller ut med kinden
Ett sting av livskänsla
Vi är alla vid liv
Många vägar finns att gå
När vi upptäcker att den smala tunneln är mycket lång
Är det lång väg tillbaka

The beast it cometh, cometh down

Vägvisare till underjorden II

2008-01-24T21:20:00.000+01:00

Jag var i den gudsförgätna staden och allting gnistrade som hastigast förbi.
Natten var svart och det enda som gick att se var små rum av ljusbubblor - slumpartad punktbelysning.
Månen - rund och bländande.
Den långa slutartiden ritade linjer av gult och rött över gatorna.
En freakshow full av märkvärdiga och iögonfallande typer.
Och ruiner stack opp här och var.
Och rester av muren här och var.
Glas och betong, nytt och gammalt om vartannat.
Som om staden som våldtagits gång på gång under tidernas lopp aldrig fått växa sig stark igen.
Som om den när som helst skulle falla under sin egen tyngd.
Den var vildmark.
En skamfläck på jordens yta.
Och som det glittrade.
Den här dikten blir aldrig klar.

And everything was made for you and me

Vägvisare till underjorden

2008-01-21T22:22:00.000+01:00

Här har jag varit förr men ändå inte. Något som upprepar sig. Är det jag?
Det är märkligt. Igen. Trång värld. Trång värld. Förnimmer rädsla. Som inte.
Och vad är det. Vad är det här. Jag känner såväl igen men ändå inte.

The bird-girl flapping and squawking around

Där jag roterar märkligt

2008-01-19T21:07:00.000+01:00

Här finns den patetiska kraften som vill
Under alla knastrande golvytor lever något
Kalla det hoppet eller fastän
Den svarta hunden ropar ditt namn
Hur ska någon någonsin säga att
Vem vill ta på sig draget av
Underbara konstverk tvättar mina tankar med framtidskraft
En stämning av nukleär cellklyvning
Se det allra första unset som sipprar här i sekvens för sekvens ut ur skalet som är ingenting
Det stora intet kallas evigheten
Enbart mätbar i relativa universum
Den svaaaaaaaaaaaaaaarta hunden ropar ditt namn
Och likväl alltet rör sig och hinner inte registrera
Fastän ingenting spelar någon roll
Det enda konstiga är en serie minnen av idyller
Målade i andra färger
Upprepning: Var finns den kraften som vill
Underbara konstverk slår kikhål på tillvarons mörker
En kärnvapenexplosion som underbar väckelse
Är du rädd för den kollektiva domedagen fastän
Envar bär sitt eget privata helvete
Envar obönhörligen ska möta sin alldeles privata domedag
Evigheten är ingenting men här är jag allting
Den svaaaaaaaaaaaaaaarta hunden ropar ditt namn
Men ingenting spelar någon roll
Jag ser tillbaka och in i
Jag siar och ut ur
Men jag kan bara se konturer och färger
Genom främmande kalejdoskop utvinner jag guld
Bara genom att se
Målar jag de tomma ytorna med gnister men tar en paus
Allting rör sig och här slutar mitt hjärta slå
Jag är bortom Yin och Yang eller kalla det vad du vill
Även om det här är alltför privat för att du ska förstå eller bry dig
Är det här ingen vacker information möjligen
Utochinvänd vore den skönare
Än den porlande stjärnrymdens bäckar av underbara virvelvindar
Där jag färdades med ansiktet uppfläkt av ett barnsligt leende som ingen kunde se
Eftersom ingen annan fanns som kunde se det
Jag skulle känna igen allt men ändå inte
Jag skulle rotera med stjärnhopars gravitation med öppna ögon och se syner
Jag skulle se och höra oanat
Rakt in i och ut ur ofattbara dimensioner
Jag skulle yla som en hund

Veden har tagit slut

2008-01-05T17:53:00.002+01:00

Slas är död
Jag älskar Yngve Frej
1799 - 1901
Han är ej längre försäkrad
Hans täckjacka har slutits
Hans kritstreck har slutat
Jag blandar ihop
Vid din husgrund ekar det förhistoriska
Skelett stiger upp ur jorden
Och Henrietta är för alltid glömd

Bevarad

2008-01-05T17:33:00.000+01:00

Ett fyrklöver blir jag
Bevarad i många själamörker
Just nu tänker någon på mig
Och det som en gång var ett iskallt nu

Något jag gjorde svindlade till
Brände sig fast på någons näthinna
Nu blundar du och ser där mig
Ett hjärta dunkel i labyrint av grönt

Jag är fyrklöver
Vid landskapet mellan sol och skugga
Förundrade fingrar rör mina händer
En händelse som bevarades

Bliva evolutionära

2007-12-31T17:21:00.001+01:00

Avsändaren är jag
Eller ett möjligen ett jag bland många
Aspekter av ett varande
Den jag riktar mig till är du
Eller möjligen mig själv
Eller ingen alls
Det är inte väsentligt
Ett jag blir ett du
Du blir jag
Vi är innanför gränsen
Utanför hela tiden på väg utanför
Bort eller igenom ska vi
Som är du som är jag
Avsäga oss allt
Och släppa lös förvandlingen
Bliva evolutionära
Och flina när Ordning upptäcker sitt Kaos
Och se det som är alla tänkande subjekt
Stolta över sina oväntade perspektiv
Uppgå i den människovarande extasen

Paus

2007-12-30T12:40:00.001+01:00

Jag har inget särskilt att komma...
Branden som har brunnit har brunnit ut
Och jag finns inte längre som vanligt
Jag har väl gått vidare som man säger
Trillat av pinn
Nej då, var lugn om du bryr dig
Paus
Kanske är det tiden som spelat dig ett spratt

Gräns

2007-12-17T18:26:00.000+01:00

Långt bortom alla gränser i en bubbla av frånvaro ekar dödens kärna. Du sträcker dig mot intet med allt vad din fantasi vill till, men du är för all tid förnekad. Strålar av färger i främmande spektrum baddar ett dröjande medvetande som sjunker i detta allt av allt. Här finns inga fixpunkter att relatera varken smärta eller vällust till: Bassängen är ändlös - går in i sig själv och ut ur sig själv. Det går så långsamt att du märker inte hur du vänjer dig vid dessa eoner av märkliga skiften. Det går så långsamt att du tror dig vara förstelnad. Du har ännu mycket kvar att förundras över men det känner du inte till.

Den blida erfarenheten

2007-12-16T02:24:00.000+01:00

En stelnad glöd i en ocean av mörker. En frusen cyklon svävar omkring det som är. Som är vi.

Eller tumlar vi sakta runtom. Tiden är relativ. Vad är det här. Vad gör jag här. Där stjärnor föds. Ett moln av glädje.

Cyklonen vältrar sig över sin axel och runt om kring oss. Bänder sina bågformade ekrar som en ut-och-invänd spindel.

Den svarta tunneln i cyklonens mitt dånar som ett hav intet mänskligt öra hört. Man skulle känna igen dånet. Som av storm i träd. Eld och vatten. Jord och luft. Kyla och hetta.

En strömmande virvel. Bara en form bunden av naturen. Vibrerar i stoffet. Dånar ibland.

Mål

2007-12-16T01:04:00.001+01:00

Ett skepp av längtan
Bort ut i tomheten försvinner
Är du på väg
Du brinner av törst
Du ser inte tillbaka
Alldeles fullkomlig
Alldeles svart
Självklar och självlysande
Drar du långsamt
Blixtsnabbt mot ditt mål
Tiden är ingenting
Osägbar

Radio P1

2007-12-15T11:27:00.000+01:00

Sverige driver frågan och hur känt är fallet. Att våga sig ut i presscentret. Nä, han vet inte. Han tror att Eritrea. Den franske presidentens talesman. That she talk about... Presstalesmannen visste ingenting. Känner inte till fallet. Det borde dom ha gjort. Huvudansvarig inför de afrikanska parlamenten. De europeiska ledarna måste pressa på. Publicitet är ett sätt att skydda människor. Dom kommande fem åren ska Eritrea få fem. Frågan är bara om EU för någon dialog alls i Eritrea. EU-parlamentets svarta lista. Kan sätta press på regimen. They had been... Men i dagsläget finns inte Eritrea med på den listan. Ordförandelandet Portugal. Have you... Det blev ingen intervju. You don´t know... UD vill inte säga någonting alls om saken.

Ett mellan

2007-12-11T22:21:00.000+01:00

Å mitt hällregn
Mörkret blundar
Mitt urberg står pall för jättars rabalder
Cyklopen smider blixtar åt herreguden
Döden är död
Och livet

Erinran

2007-12-09T02:14:00.000+01:00

Jag har följt en gäst genom mörker bort och hem
Tiden som var före är nu efter
Här kommer reflektionen:
En människokropp och en annan
I människor finns hågkomster
Allting är helt oberäkneligt men också inte
Du som läser detta:
Tänk om jag drömde om just dig inatt
Kanske kaos vill det så
Chansen är mindre än en på miljonen
Att jag kontaktar just dig just nu
Ändå gör jag det

Hägringen

2007-12-06T17:58:00.001+01:00

Här jag kommer i en öken av tomhet. Min skugga är stark. Den har en gång brusat upp. Jag känner plötsligt att jag inte vill. Inte alls.
Så plötsligt blir jag fantastiskt kärleksfull.
Jag ville bara tala om det. Fastän här. Jag skriker ut det till dig och glömmer bort allting. Tiden finns inte längre. Det enda är:
Jag går i en öken av tomhet.
(Man blir sjösjuk av dynerna)
Jag står i en öken av tomhet och jag vet i alla fall vart jag inte vill.
(Tillbaka)
Jag är självupptagen på den här mycket torra platsen.
(Vad som helst duger ej)
Å om jag bara fick...
(Nu drömmer han igen)
Här kommer skriket:
Pust. Och nu sensmoralen i detta kaos:
Allt jag kan se är framtid.

Magnesium

2007-12-03T22:13:00.001+01:00

Jag ser det passerade
Jag hör välbekanta ljud som tystnat
Jag har sett gnistor
Ingenting av detta är något
Jag kunde inte urskilja din röst
Jag dök ner i ett hav
Varma och kalla strömmar som vindar drar i mig
Här en annan värld
Här är någon annanstans
Och långt här nere - ett sjöäpple
Och långt där uppe - solens förvridna sken

I en ask

2007-11-26T19:43:00.000+01:00

Återigen är mitt rum ett universum
Allting ryms och ingenting
Trettiosex violetta stjärnor visar vägen
Den väg som leder in i och ut ur
Den väg som leder ner i och upp ur
Den väg som leder kors och tvärs 0ch rakt in
Trettiosex violetta stjärnor visar alla vägarna
De synliga och de osynliga
Alla vägarna som löper i labyrinter
De vägarna som stockat sig i olösbara knutar
Längs en brant vägg ritar vägen zick zackmönster
Över en plan drar vägar omkring som de vill
Och över detta sprutar violetta stjärnor sin brist på mörker
Och över dessa kastar en grön nebulosa sitt spektrum över materien
Och runtikring allt detta en hinna
Det är huvudskålen
Och där bortom en större ask
En ask i en ask

Om det där

2007-11-24T21:48:00.000+01:00

Innan liv är intet
Efter liv är död
Födelsen är arkaisk
Mellan alltihopa löper en korridor
Ljuset i tunneln kanske är detsamma
Instängd i mitt kött
Lufsar jag vidare:
En vind av händelser
Följer inte alltid vinden
En ström av situationer
Följer inte alltid strömmen
Jag sitter vid en ström av händelser
Situationer far förbi
Jag låter det som sker ske:
Rasar inte emot
Ställer inte till det
Mina tankar tänker jag:
Är som strömmen
En oändlig, föränderlig men ofullgången mosaik
Där minnet spökar ibland
Strömmen och vinden är tiden
Synfältet är minnet
Men jag låter jordklotet snurra utan knorr
Allting sköljer hela tiden överallt
Det rena tvättar sig i smutsen och tvärtom
Och någon gång tar den mänskliga tillvaron slut:
Lämnar tom kropp efter sig
Kroppen flyr sitt forna minne

Färg bortom tid och rum

2007-11-20T21:36:00.000+01:00

Min kropp är en hel värld. I min värld en värld. Utanför min värld en värld. Här är en värld i världen. Kan du förblöda. Väntar du dig en sanning i allt detta. Utanför denna värld en värld. Kan du smita genom nålsögat. Kan du söva odjuret på stranden. Kan du gå ner in i dig själv och komma tillbaka. Vem är du då. Vad har du varit. Vad kommer att förändras. Vad kommer att återstå. Kommer någonsin något att återstå. Färg bortom tid och rum. Hur LÅTER klotet när det snurrar kring solen.

Ordsallad

2007-11-19T20:50:00.001+01:00

Inget av det här är mer än såsom så. Detta är programförklaringen. Jag tycker också om saker. Men det här. Det här är mitt sporadiska experiment. Och vad jag vill. Äsch bara - min lilla lek med ord vill jag leka. Vad får jag allt ifrån. Jag får ingenting. Det som är bara är. Du krånglas. Nej, allt betyder något om livet. Det är erfarenheten som är essensen. Det där andra är bara konstruktioner. Det är erfarenheten som är grunden. Jag har också levat liv. Här är jag nu. Vad betyder ditt och datt. Det är inte betydelsen du alltid ska bry dig om. Du talar i gåtor. Jag är en sfinx. Du skriver manifest. Jag tycker också om saker. Jag får det från själarymden. Allt annat är bara konstruktioner. Det finns fortfarande människor att inspireras av. Varför plötsligt detta allvar. Bakom skrattet finns också sorg. Någon säger en uppstudsig sanning. Tack och lov. Har du sett min nya kaffekvarn. På kvällen tänds några gnistor. Något frustar som en dinosaurie.

JAG ÄR SFINX FÖR DIG

2007-11-17T19:19:00.000+01:00

Du är min krokodil i natten
Jag lär känna en tillvaro på annat håll
Vi är ändå bara samma organism och trist nog förprogrammerade
Det var då jag plötsligt lärde mig tala i gåtor
Fan denna storm av tid och människovärldar drunknade mig
En snärt med svansen
Det plaskar i vassen och slammet expanderar över fördämningen
Det tröga flödet
Ett enkelt litet svisch och
Jag är en sfinx och mina gåtor är dadaistiska
Professor Kalkyl är rätt man på rätt plats
Han drömmer om det enkla
Ser in i ditt inre som varierar sig
Den här drömmen är sparad i eterrymden
Det här spöket
Vad är grymt och förblödande i gryningen, när korselden skjuter bokstäver som speglar sig i månen?

Skiss

2007-11-12T20:50:00.000+01:00

Om jag kunde kunde kunde
Framgångssagan i det förflutna är nu passerad
Jag är en orm färsk i skinnet
En ormstrumpa ligger i stoffet passerad
Det som rann i mig rann i mig
Fanns där något som ekade från det förflutet framtida
Jag vände mig om så snart jag hörde knackningen
Där stod någon som önskade någon som önskade
Mitt arroganta jag firade nya segrar
Min hjärta punkterades av skärvor av sanning
Ett mörker jag tyckte om
En fri rymd att förintas i
Mitt liv en passage
Men i vart kök en spis
Jag kokade kaffet starkt

Jag samlar på stenar

2007-11-11T20:06:00.000+01:00

Jag stängde av min kamera
Jag inredde mitt hem med små kulörta lampor
Jag såg en film om William Shakespeare
Och jag tänkte efter noga
Jag läste en dikt som skrivits av en ung människa
Jag tog en klunk av himmelen
Kan allting bara ta slut?
Jag upptäckte att stjärnrymden är en orkester
Att Big Bang och Ginnungagap är saksamma
Att ovan oss bågnar huvudskålen
Att elektriskt sken fanns och har funnits
Att ögonlocket släckte elden
Att golvet under mina fötter förvandlats till en ritual
Att mina skor trampat vida kring
Du slog natt och blå
Du passerade en korridor som ledde till många ansikten
Du kunde se rakt in i människohjärtat genomskinlig
Du kunde reagera med hästars känslor
I mina tankar samlade jag stenar
Här fanns mina gamla plastsoldater
Här fanns minnen av sagor
Här fanns kojor och stigar
Här fanns oförrätter av mig och andra begångna
Här fanns alla vackra ögon som nånsin sett in i mina
Människor föds och dör
Här fanns alla stenar jag nånsin burit i mina händer

En fras väckte mig

2007-11-09T22:06:00.000+01:00

Nu ska alltingets jävlerier skjuta sorgen åt sidan och kamma fram ett leende.
Nutidens blå stars of heaven is värd hela spannet.
En värld är varje människa.
Knickedickens egna ord.
Gapa efter krig och sex.
Allt är tillåtet på gränsen.
Sjung ut mot bojorna, eller var det borgarna.
Jag tänker på de gamla källorna.
Så inihelvete vasst drog de loss alla konceptena.
Det rasade, farten rasade och alla konceptena.
Alla konceptena rasade.
Gud så de rasade.
Pulvriserades till nonsens.
Kära Sonja Åkesson, jag såg och läste ditt isande liv ikväll.

Människan är ett primitivt djur

2007-09-29T21:09:00.000+02:00

Människan är ett primitivt djur
Tack skål själv!
Ack mig hädare!
Eller kanske djuret är en social människa...

Sommar på klotet - Människorna trotsar Gud

2007-07-04T21:10:00.000+02:00

Skogsakvistarna doftar av krypena. En skalbagge doftar som en tallkvist. En vag dimma stiger och sjunker i cykler. Dras ibland in mot det yttersta tecknet av dem alla - asfalten. På avstånd vet man då att människorna förnöjer sig så gott de kan. Går en lov och dras till varandra. Exempelvis vid ett litet torg. Sommaren stiger upp ur mullen. Kropparna bär kläder i olika kombinationer. Tre saker brusar: bilar, träd, den lilla forsen. På en gräsmatta ligger en människa på rygg och drömmer. Några märkliga gestalter som brukar sorteras in under benämningen missbrukare har riggat upp dörren med portlås till just din port. En sång på konstigt språk är inspelad på någons radioapparat i en bil som kommer och går. Man hör inte bilen men man hör att den träder fram och dunstar bort, ersatt av något annat. En öl skulle smaka gott är en tanke som slår många. Det här släktet har många sätt att förgylla tillvaron med, sommarkvällen.

Jordklotet är just ett klot täckt av en hinna av sateliter och flygplan. Sätten att söka tröst hos varandra skiljer sig åt på olika håll i världen. I tidningen fick man se en bild. På ett hustak satt svarta skepnader som kråkor. En man hade draperat sin kropp i ett svart tyg för att komma undan de andra människorna. Det är svårt att dra alla över en kam. Det finns två sorter av människorna. Dessa två sorter kan se olika ut på många olika sätt. De två har en nedärvd längtan att förena sig. Det är fortplantningen. Den är sig för det mesta lik både här och där. Sommaren däremot ser olika ut på klotet. Som här. Solen lyser genom en slöja av något vitt som man brukar benämna sjok. Vinden drar sin suck ibland. Sanningen är att gemenskapen bland alla personerna är högst individuell. Färdas man mitt ibland dem kan man tro att alla tillhör en stor familj. En tanke som kanske slår envar.

Akvarium

2007-06-07T22:14:00.000+02:00

Kaskadernas kaskad

2007-06-01T20:54:00.000+02:00

Å vart tog du vägen fina lilla sjöäpple - vart?
Jag kan inte längre se dig - du är bortom mina ögon!
Försvunnen - du bara försvann - jag närvarar dig icke!
Sjöäpple, sjöäpple - rulla på din hydda - visa var du finns!
Å vart tog du vägen du fina lilla sjöäpple - ej här - ej där!
Ej där - än mindre här!

kaskadernas kaskad
tenaklernas tentakel
färgspektrats färgspektra
följsamhetens följsamhet
förkylningarnas förkylning
omedvetenhetens omedvetenhet
stillaståendets stillastående
tålamodets tålamod

överraskningarnas överraskning

vardandets vardande

Himmel över Jävelsta

2007-05-27T20:44:00.000+02:00

Till Matti - Livet är ett äventyr

Ett glatt påskminne

2007-05-27T19:46:00.000+02:00

Idag ägde jag solen. Jag åkte ut till skogen. Jag ägde solen. Jag läste en bok. Jag lyssnade på fåglarna. Jag lyssnade. O vilka fåglar. Jag läste i solen. Jag blev lite bränd av sooolen. Jag lyssnade på fåglarna. Deras ljusa röster ekade mellan träden och träden.

Inatt ägde jag natten. Jag gick ut i natten. Jag ägde himlavalvet. Jag såg på stjärnorna. Jag gick förbi de gravarna från yngre järnåldern. Deras järn gnistrade under stjärnorna. Och himlen var blå. Så vackert stänkt av stjärnorna. Jag skådade himlen. Den var min. Jag kunde låta stjärnornas silver skimra på himlavalvet.

Den forne Etermannen som är jag

2007-05-25T19:56:00.000+02:00

Till ursprungsmänniskan

2007-05-19T12:33:00.000+02:00

1. Nöden har ingen lag. 2. Grönskan. 3. Solen. 4. Sträck på din rygg. 5. Jag är männisch. 6. Mina vänners väl. 10. Vad kan jag räkna med? 8. När? Vad? Var? Hur? Varför? 67. Olala, och sexismen. 370573230153. Alle für verrückt...

Etermannen

2007-05-18T22:40:00.001+02:00

Djupet

2007-05-15T23:48:00.000+02:00

I mitt akvarium
Ser jag horisonten
Från mitt fönster

Solen är min vän
Sjunker mellan flik av moln
För molnet är min vän

Avgrundsmänniskan tillbad solen
Apelsinsolen som går ner
Som är min vän bland vänner

Kom inte hit och dit
Jag är molnskådare
Bland fisk och fågel

Det där borta
En talldunge en korall
Ett moln en manet

Och solnedgången återigen
Som en vätebomb
Dyrkad av dårar

Jag skådar sol och måne
Jag skådar molnen
Och jag skådar djupet av himlavalvet

Himlavalvets djup
Att falla i och förgås
Inti fan en navelskådare

Från mitt fönster

2007-05-13T21:43:00.000+02:00

Skeppet

2007-05-11T16:42:00.000+02:00

Här kommer landskapet forsande som ett kulregn.

På avstånd hörs inte plågorna.

Aktning

2007-05-10T17:46:00.000+02:00

Mera grått kaastar aska
Hören stötaa sång min ändaa
Lykt vibrato dovt som värk
Kan ej begripaa och fukt dessutom
In i värmen stötaa sång min ändaa
Jagten jäktar göken blommaa

Ögonblick

2007-05-06T22:08:00.001+02:00

Det spelar ingen roll
Mina moln - ett Asien
Kan du se mitt ögonblick
Vad är ett ögonblick
Jag är ett ögonblick
Jag är ett ögonblick

Inte ens nu med facit i hand

2007-04-02T20:00:00.000+02:00

Minnet
Det döda trädet. Efter dig och jag önskar så.
Att vända mig om. Jag kan inget se.
Där du trauma. Döda fotspår. Kom inte till.

Trädet
Knaster av brand. Du och jag.
Brak av träd. Tyngd av åratals damm.
Runstenar och ett kors. Döda minnen. Andetag förskingras.

Vattnet
Kan man tro. Finns inte till.
En glimt. Skriver om det förflutna. Sommar blir bensin.
Mörkt är vatten. En köl bland många andra. Skär svart yta.

En annan synvinkel
Något jag mindes. En annan sol var det då.
Att se tillbaka och inte se. Före och efter.
Jag såg tillbaka och ända in i. Sekunderna klarnar.

En gång grönska

2007-03-15T19:57:00.000+01:00

Jag tar in och ser och hoppas och minns och tar in och ser och hoppas och minns konturer av blomsken i det förgångna. Här sker vårt möte en droppe dagg på ett blad vid en bäck under svalka. Du är ett solsken en vilja till lycka sol och svalka i din säregna azurblåa skugga. Mullen under våra bara fötter är sval och fuktig. Några hårstrån från ditt hår häver sig in i min mun. Jag är ett vitt moln. Du ett blommigt tygstycke. Du filt och hetta.

Ett annat land

2007-03-10T10:31:00.000+01:00

Bakom oss ett gapande hål. Framför räls och bangård. Bredvid storstadshus på avstånd. Det är någonstans mittemellan i staden Berlin.

Min vän som jag säger följande till är död sedan snart länge och finns inte längre. Jag sträcker ut mina armar och säger: Lyssna nu det är alldeles tyst nu. Alldeles stilla. Kan du höra det.

Men snart kommer dovt maskinbrus på avstånd. Där bortom silhuetterna av husen pågår det oavbrutet. Så vi fortsätter längs spåret. Min vän som borde vara död går vid min sida. Vi går tysta tillsammans. Det är som i en dröm. Här bland alla spåren är det mycket ödsligt och igenvuxet med gräs. Övergivna rester av något en gång användbart. Rost splitter skräp. En mur kanske en gång hus. En flagnad järnvägsvagn kanske en gång skotthål. Högt gräs. Tung himmel.

Det är konstigt att jag kommit att tänka på min en gång vän såhär. Men jag vet där han går vid min sida hur det var. Det fanns en stad på en karta i en bok som jag läste. En annan stad. Och en pil. Det var något med den staden. Ingenting som jag hade känt till om inte.

Framför oss mellan spåren står ett monument av granit. Midjehöjd. På ovansidan porträttet av en ung kvinna. En fotografisk relief. Det är hon själv. Konstnären. Det är ett självporträtt. Ett litet skämt har hon fogat in bredvid. Det står ordet champion. Vad menas med det.

Av olika skäl har jag kommit att tänka på den unga kvinnan. Det är egentligen inte så konstigt. Vi passerade varandra. Nu är allting efteråt. Det finns ibland så många skäl att då och då låta sig påminnas. En gång yngre. Många år har förflutit. Det inre landskapet har förändrats. Tänk att jag har dem båda så färskt i mitt minne. Och att de som en gång möttes snart skall mötas igen. Tid att peppa starka minnen långt långt efteråt. Jag har inte sett någon av dem på mycket länge. Men henne har jag sett ute i etern. Hon verkar stark och målmedveten som ett väsen.

Här jag nu. Jag frågar min vän som inte längre går ibland oss där han står bredvid mig. En blixtsnabb grimasch förvrider hans överläpp och allting är vanligt igen (han bär den gamla bruna läderjacka han en gång var så stolt över).
Såhär:
Jag: Säg minns du att du en gång träffade den här kvinnan.
Han: Nej.
Jag: Minns du inte hennes gröna hår. Hennes hår var ju alldeles grönt.
Han: Nej.
Jag: Minns du inte den kvällen, pulsen den kvällen och alla silhuetterna.
Han: Nej.
Jag: Men du gjorde intryck på henne. Minns du inte att du kände till och visste. Du kände ju till att det var något visst med hennes stad. Staden hon kom från. Ett annat land. Och att du var den ende som visste vad det var som var särskilt med den.
Han: Nej.
Jag: Men du mindes ju kriget och det som hade hänt där.
Han: Jag minns inte.
Jag: Det var så länge sedan. Hon var så glad att du visste om.
(tystnad)
Han: Nej, jag minns ingenting.

Också minnet av det ögonblick som är jag ska slockna

2007-03-03T20:44:00.000+01:00

Kära livet alltigenom ensam och underbar och det var länge sedan livet var stort när klockan ännu aldrig slagit när allting händer eller har hänt i hela världen och du just har hittat in i dig själv igen och det var så länge sedan sist fastän allting snurrar intensivt utan din vetskap här i mitt lilla vackra mörker nöjer jag mig i det där jag ändå ju faktiskt anar att något alldeles helt annat finns har funnits och lämnat en liten hälsning till den som är du som är jag.

Där alla människorna spelar upp sina fasader och inövade fraser med en smak som inte är den egna som följer alla konventioner där finns inte jag just nu. I mitt mörker. I min lilla kropp. Den lilla hälsningen är jag. Stjärnorna är mina ögon. Kärleken är ögonblicket. Mörkret är gotiskt och vackert. Rytm och musik hjälper mig. Å jag var en gång i ett litet skal. Jag var naken. Mjuk och barnslig. Mina drömmar går mig bortom. Jag letar efter ett du. Som inte finns. Som jag inte behöver. I min lilla skugga. Mina händer är raketer. Mina armar är hälsningar. Jag hälsar världen i det allra största. I det mörkaste av mörker. Och jag är här nu. Jag ska en gång dö en stund som denna. Och jag är inte rädd. Också minnet av det ögonblick som är jag ska slockna. Himlavalvet är detsamma. Jag kan faktiskt inte sitta still. Det monstruösa är så vackert och jag är en ljuspunkt i en himlarymd. Så vacker är jag att allting stannade till för alltid. Och för denne okände någon ska väl alla svek inte bliva. Och i så fall då om du ändå kunde ta bättre väl vara innan ännu sot och skumt moln däckat berusad.

Fall

2007-02-12T19:57:00.000+01:00

Jag är tydligen inte värd mycket när jag drunknar sakta för mig själv. Långsamt faller flagor från min kropp lätta svävar de långsamt så lätt virvlar de ner från min kropp när jag löser upp min kropp och skingras i glömska och små lätta andetag. Det är inte det att det är så här eller varför så måste vara. Det som är var och försvinner med mig luckras upp och lämnar endast det en gång tänktas små lätta andetag en tid till en annan. Det är nästan vackert och någonting är eller har en gång varit innerligt och oåterkalleligt är en gång förlorat glömt och kringsprunget. Jag är tydligen inte mycket när jag faller lätt och bort och pulvriserad fäller mitt stoft som faller försvinner eller har försvunnit i små lätta andetag från min nakna hud. Ett plötsligt minne av en gul läsebok med dess doft och färg och allting jag ännu inte blivit innan liv och andetag försvinnande sugit tag i mig dit någonstans jag ville och uppleva. Jag är barndom och mina lekar har varit. Jag är kärlek och förhoppningar som stannat av. Jag är barndom och det jag ville önskade passerade. Jag är kärlek och stunder av dessförinnan. Blixt av liten värld tänk jag minns och jag minns ännu tänk jag minns. En anatomisk docka som jag klär av lever tarmar njure hjärta och jag minns det. Ett nyfiket jag ett litet jag och vidare innan allt skulle bli vidare och större än allt vidgar sig. Ett plötsligt och: Utvidgar sig avfaller sjunker andas pulserar välver sig i vågor häver mig går i kvav och det är jag och jag fäller jag utsöndrar mig i vita lättare än fjäderlätta flagor av stoft som dunstar bort för mig själv. Det är nästan vackert och någonting är eller har en gång varit innerligt och oåterkalleligt är en gång förlorat kringsprunget. Det är nästan vackert och någonting är eller har en gång varit innerligt och oåterkalleligt är en gång förlorat kringsprunget. Det är nästan vackert och någonting är eller har en gång varit innerligt och oåterkalleligt är en gång förlorat kringsprunget.

Hund människa paradis

2007-01-30T11:20:00.000+01:00

Att klappa en hund
Jag klappar en hund
Jag biter tag om en hund med handen
Krafsar i hundens päls
Biter i hundens päls med handen
Som en hundmun nyper jag hunden
Fingrar som tänder nafsar

Hundens ögon och jag
Vi är två
Jag är du med hunden
Hunden nafsar på min arm och biter
Munnen är kall och hal
Och vänlig är den
Det är jag och hundens ögon
Vi gör två
Jag och hunden blir ett

Jag biter hundens päls med handen
Min hand är en hundmun
Jag är en hund
Hunden en människa
Två noll
Hela jorden kommer så småningom att återföras till ett trädgårdsliknande paradisiskt tillstånd

Korvstopparen

2007-01-13T12:11:00.000+01:00

Korvstopparen stoppar sina korvar
Krurururururururuurururuururururu
Mat för oss på dagen äta
Födkroken är kroka korv för skolbespisningen
Vi äter dina krokar i de små kökena
Vi äter dina krokar på ålderdomshemmena
Att stekas röda och grå
Att stekas gröna och blå
Vi tackar dig korvstopparen
Som krusar våra skrov
Vi saltar din föda med peppar och tänder ett ljus
Vi äter din föda till potatis och ett glas mjölk
Eller möjligen vatten
Krurururururururuurururuururururu

Du ditt öga jag och spraket

2007-01-12T23:35:00.000+01:00

Är du äntligen här varför
Ett hjärtas gåta åderlåter
(gnat å sprak)
Som inte går att se
Jag vårt öga ditt öga möts
Och inget mer med det
Du ditt öga jag mitt öga
Och något sprakar som inte går att se
Förnim vad som inte går att spåra
En fråga från en mun din mun:
Tror du på Gud
Några fraser mina fraser:
Här är jag och här slutar jag och mina hjärtslag
Där är du men inte här
Och något sprakar som inte vetenskapen ännu kan se
(gnat å sprak)
Som inte går att se

Haver allt som är kallt

2006-12-01T21:22:00.000+01:00

Den allmänna avståndet
Det kritiska fältgrå slasket av vad
Det botade friska
Det socialt anpassade
Det gloende klotet (ho ho)
Det vackra
Det krabatiska korset
Det grusade krusade späcket
Det blodiga ansiktet
Jag är en sjangdobel männisch
Som taaaaaalar om människan i "den västerländska kulturen"

Korvstopparen glömde/drömde/tömde jordnära
Jag gör ju så gott jag kan
Jag svärmade till det lite
Jag drämde till det
Jag slog slag
En stridsvagn gör väl ingen förnär. stop
Allt det här betyder ingenting
Allt det här betyder ingenting
Allt det här betyder alls ingenting
Allt det här betyder allt
Allt det hala är salt
Salt hav är allt
Haver allt som är kallt

Aluminiummannen

2006-11-11T14:35:00.000+01:00

Nu är nog
Bly himmel grå himmel
Spegel eller tak
Vatten eller blänk
Jag får till det igen och en enda gång
Grå som atlantiskt rusk
Grå som grått metalltak
Aluminiummannen vadar över takena
Och här inne
Inte ännu färger än
Men ja och ja
Min lampskärm är tyst
Jag kan blunda igen och hundra gånger
Knip igen nu och undra
Nu börjar slutet

alu
min
ium
man
nen

Tungt bär jag mitt stjärnspann

2006-10-30T20:14:00.001+01:00

Baklänges jag går
Tungt bär jag mitt stjärnspann
Bort och ut som om... som om... som om...
Nu igen ut jag går som om baklänges
Jag drar tusen stjärnor i tusen trådar
Rasslar i mitt spann
När jag plötsligt svindlar under nattens himmel ("Himmel - jag svimmar!")
Det som bländar sista rycket
Som om ögonblick av hastig skärpa som av blixt
Baklänges jag går
(Jag har alltid varit baklängesindian!)
Aldrig mer ska jag hata
Inte hela tiden ska jag dö
Jag älskar dig
Jag misstror dig
Jag kan aldrig mera explodera
Jag och jag och jag
Jag går i lås
Bort och ut som om
Fyrkanter och cirkelrundor
Skuggor och blänk
Andedräkt ryker spindelnät som frost och marinblå
Tystnad puff för varje stjärna
Ser du mig vandra över mörka klotet
Tungt bär jag mitt stjärnspann

tenalp ne rä gaJ

2006-10-27T21:00:00.000+02:00

Jag är en planet. Och dra åt helvete å allting. Du är en förtvivlad brasa. En skugga på väggen. Stamhövdingen tar två steg höger fram och tre steg tillbaka. Och så tillbaks. Och så tillbaka igen. Svordomen är en helig ed. Leo Tolstoj var ännu inte påfunnen. Jag mognade ju yngre jag blev. Jag och barnet i mig kastar loss och vill intet annat. För i helvete jag är en baklängesindian. Å det enda jag nånsin velat vara. Ja betyder nej. Natt betyder dag. Kärlek betyder hat. Har du vurte med om annat. "Jag har haft mässlingen också". Känsloutbrott får ingen mumifierad. Känsloutbrottet varar blott några sekunder. Känsloutbrottet i eller utanför parantesen. Förändringen är påtaglig. tenalp ne rä gaJ

Höstsjok mig inom

2006-10-25T14:03:00.001+02:00

Fort fortfarande som om det stötvis vällt sin mull över - överväldigande
Med så att säga båda fötterna på jorden har jag över jorden överjordisk
Som när jag - jaget - var barn var jag sån registrerade sånt och bar det mig inom
Röda och rostiga lyser och himmelblå lyser det violetta lyser i sjok
Och mullen är fuktig och dan vacker på avstånd i närhet fuktig rå och dan
Höjer mig - miget - över sjoket som låter löpa över under och igenom
Bär det mig inom
Drar det som sagt igenom - mig inom - ända till nu - sluta

Död helvete underströmmar

2006-10-18T18:57:00.000+02:00

Jag önskar döda igen
Mej själv och resten
Spolar underströmmar ut ur och bort
Ut ur
Mej själv och resten OCH
Tömma själarna och det är natt och bart
Jag går på stigen som dödar dej
Jag är rötterna som skruvat upp sej från under höstlövena
Stryper dej
Jag är skuggan som dominerar små prickar av ljus
Kuvar dej
Och jag är vacker se på
Se det
Se hur jag närvarar fastän osynlig ju
Och jag är också himlen över din hjässa som dödar dej
Lampor eller stjärnor är det sista du ser
Sprickor av kvistar mönstrar din sista suck
Den sista sucken eller den första
Himlen spolar underströmmar
Fantasi är den övre vägen
Minne är den övre vägen
Erfarenhet är den övre vägen
Jag hopar: Smultronställe är den övre vägen
Natt är den övre vägen
Månens mörka sida är den övre vägen
Återigen: Fantasi är den övre vägen
Minne är den övre vägen
Erfarenhet är den övre vägen
Krusidull är den övre vägen

Jag sträckte på min rygg vartän jag stod

2006-09-23T21:01:00.000+02:00

Jag sträckte på min rygg och kände mej ganska så glad. Jag sa glad. Närvaro.
Solen sken och jag träffade än kreti än pleti och alldeles särskilt och det var helt skoj. Gott skratt. Sen ensam igen. Kanske ett litet sammanträffande. Nej men jaså. För all del.
Men jag var ju så hungrig. Mat och text. Något fattades. Kaffe. Ingenstans.
Ahh som jag pöste efter att ha insett mitt öde. Gick i en femma runt och genom kvarterena.
Flygande mattor rekommenderades av försäljartypen som imiterade kontroll. Tusen och en natt. Tjugofem tusen. Räcker tjugofem år. Tjufemöresbettlare. Utsöndrar färger. Bah! Åhh jag gick iväg igen.
Jag höll den i handen. Vergilius. Tillbaka till bokskrapan. Gott nog.
Jag sträckte på min rygg och kände mej ganska så glad. För att inte säga välbefunnen. I och utom mej en jordnära förvissning om jord. Mark. Golv. Trappor. Matta. Grus. Och gräset fortfarande grönt ju. Där jag gick. Vartän jag stod.

Icke här

2006-09-08T21:08:00.000+02:00

Inte plötsligt medveten eller omedveten
Hör ord:
Va ska vi göra om himlen faller ner
Fall om du törs
Slit och släng mej
Jag kunde inte njuta
Skulle jag förlåta mej
För vad jag aldrig gjorde eller
Gastar jag:
Här är jag
Och...
Allt jag gjorde när jag inte var där
Kunde jag aldrig göra
Här är jag icke

Fly blå himmel vår

2006-09-08T21:05:00.000+02:00

Fly blå himmel

kvittra fåglarna flöda

mitt öra in

vår skugga sinne

bort under bakom

Apman, apman! - Du blifver mänsklig inatt!

2006-08-14T23:32:00.000+02:00

Här kommer den där apmannen sprintandes igen - sticker ut och fräser - så erbarmeligt apisk - som bara en mänska kan - och fräser

Nu dyker jag ut - sänker mej ned - jag har sagt det förr - med andra ord - med samma ord - jag går upp i det hela så att säga

Jag blundar - apmannen vaknar

Jag somnar - apan i mannen tjattrar

Före och efter ett projekt

2006-08-12T19:56:00.000+02:00

Jag ska snart resa mig - Lämna min stol - Gå ut - Där satt den - Auch - Jah - Jeeh
Jag är redan på väg - Det här är så viktigt - Framtiden är här - Jag ska fram - Hah
Nu är det svårt att stilla sig - Jag kastar mig ut - Mina handflator vibrerar - Bah
[Nu gör jag det enkelt för mig - Skippar tiden - Allt har redan inträffat]
Efteråt - Jag tar en paus - Sätter mig - Reser mig - Lägger mig
Ny natt - Ny sömn - Ny dröm - Jag drömmer att jag är en lärka

Den rymd som tömdes

2006-08-11T22:07:00.001+02:00

Det var som en återförening men långsamt
Jag stod långsam och vad skulle hända - JAG FÖLL
Mörkret var och är en fin stund att kasta sig uti
Fallet var och är inget otäckt fall
Så begränsad av min hud smet jag
Lämnade kroppen - KASTADE MEJ BORT OCH IVÄG
Ett vackert mörker mörkblå
Jag är en av ljusprickarna faller
Det är katharsis
Utlevelsen i fallet
Det var inget otäckt fall
Jag var själva fallet
Jag var och är den rymd som tömdes
Jag fanns där alldeles stilla mitt i en kraftig vind
Tiden skenade iväg men jag var orörd
Allt grus stänkte inte på mej

Krank blekhet och tvärtom

2006-07-25T00:29:00.000+02:00

Det förflutna
Hinner ikapp
Springer tillbaka
Springer iväg
Något är tiden
Den är också gåtfull
Minns och...
Omvärdera lärdomar som gjorts
Inget får vara statiskt
Inte bara nuet förändras
Gårdagen förändras
Växer liksom inåt
Och det som inte är ihågkommet
Är plötsligt närvarande
Står öga mot öga med
Ett fjärran jag
En förfluten doft
Som nästan inte går att känna igen

Om några ord ingen får se

2006-07-23T21:34:00.000+02:00

Men det handlar om handlar om dig här det handlar om dig här jag glömde visst aldrig och jag kommer nog alltid att komma ihåg vad som fick mig att så onödigt kasta bort tiden bara sådär kasta bort livet bara sådär...

När just nu var outhärdligt och jag bara såg just nu och allting var ett enda febrigt just nu och jag bad tiden att för guds skull bara försvinna - att den bara skulle försvinna.

Och jag gjorde det försvann jag försvann jag bara försvann rycktes bort ur tiden plattades till mellan ingenting ingenstans var jag ändå där i smärta jag fick bära helt ensam.

Men jag ångrar ingenting för ingenting fanns kvar eller det enda som fanns kvar allt var borta inte ens ett korthus ens ett molnslott bara i mitt huvud var det bara jag som offrade det värdefullaste jag hade bara försvann kastade jag pärlorna...

Återigen krasch och vad jag ångrar att jag inte kraschade högre hårdare obönhörligt men det gick nog bra ändå en reva i tillvaron vilket förstås var gud så skönt. Och jag försvann ju fanns helt enkelt inte längre till hoppade undan fanns inte längre.

Jag skrev ord ingen nånsin ska få se vräkte mig över sakens kärna men brände mig så jag gick runt sakens kärna ringade in självaste helvetet och jag lyckades med det och det gjorde inte ont.

Det var inte längre skoj nej men ren naken erfarenhet ett jakande var det ett välkomnande ett accepterande av intet. Å jag önskar att det inte behövt vara...

Kanske frågor

2006-07-15T22:23:00.000+02:00

Jag vidare... vidareutvecklar... det här
Jag sänker mej... sänker mej ner... sjunker... kontrollerad
Eller... om det ändå... kunde... kunde
Jag stod rakt opp tills jag blev krokig
Varför och varför inte... livet så oberäkneligt
Men vad är... vad är...
Jag tänker på och hoppas ändå... på nånting... på nånting
Vad blir ditt svar... kan du svara...
Jag är uppfylld... just nu ensam... sitter här jag sitter
På teve filmen: Zigenarnas tid... all den musiken fyller mej... vemod
Jag såg den en gång och jag grät då... knöt näven och grät
Hur kan det vara... på låtsas eller vad
Alltså jag menar... jag vidareutvecklar alltså ingenting särskilt
Det är orden på traven som sänker mej ner
Så jag sjunker... men inte särskilt kontrollerad alls
Vet inte varför jag skrev så... eller är jag
Jag stod upp för min sak rak... blev jag krokig... rak... det är lustigt
Men vad är... vad är... det har jag rätt i
Man kan ju verkligen bita i varandets gåtfullhet
Ett annat soundtrack till en film... en så gammal film... att soundtracket gav det stumma ljud långt lååååååångt senare - FAUST
Jag läste högt om hobernas piptobak
Det är livet relaterat till döden... ganska dynamiskt... som en kopp kaffe

Tänker på tid, rum och medvetande

2006-07-10T22:10:00.000+02:00

Jag ser vad jag har runtikring mej. Här är hud. Där närvaro...

Jag är en organism. Något i mej tänker.

Jag slutar där atmosfären kring mig tar vid. Tungt ludd kretsar kring min kropp. I ellipser kränger de runt mej.

Ja här är jag är jag. På avstånd: Utanför det här väldiga kärlet som jag vistas i: Ett åskmoln glider iväg färgad flouriserande violett.

En annan dag såg jag tung granit borti horisonten. I nordlig riktning: Muller och blixt spelade plockepinn och ett tåg for förbi rakt in i mörkrets hjärta.

I tåget satt en man som var på färde. Han ville in rakt in i mörkrets hjärta. Susade in i framtiden

Så arkaisk är du vårt ursprung

2006-07-05T09:44:00.000+02:00

Å sol vad du är dunkel

Så arkaisk är du vårt ursprung

Inför dig är jag blott en apman - uff

Det är vi - apmänniskorna! - puff

Några solvarv är våra minnen blott

Det kryllar av oss

Tomma kärl är vi - kvicksilverhaltiga

Elektrifierade runkapor

Vi har glömt allt det viktiga - uff puff