Ur brev till A-K, 9 mars 2006

I varje duva bor en apa.
Duvan är bara skalet.
Under skalet dundrar apan.
Apan syns inte i spegeln.
Ett av duvans utmärkande drag är viljan att vara apisk.
Allt vad apan gör får duvan ångra.
Det är apans hämnd på duvan.
Apan vill vara duva men har alldeles för krokiga ben.

Du är apa

Nu går jag ut
ut ut utuu ututuu tuututu
Jag går ut
tut

Urvrålet mig inom
Det som är apa i mig är också apa i dig
Du är ingenting annat än apa
apap apapa appapa papa apapa
Min pappa

Jag får aldrig nog
nog nog ngnog gnogg gnoo no
Jag får aldrig nog och att jag inte är riktigt klok
Tänker du nog

För mig är mellanrum
För mig är tystnad
För mig är andas in/andas ut
För mig är avsikt
För mig är lågmäld
För mig är stämning
För mig är bruset
För mig är paus
För mig är vinden/strömmen
Jag tar på mig apkostymen går ut

Fladdermössen har lämnat klocktornet

Fladdermössen har lämnat klocktornet
Stämningen är febrig och halshuggen
Se döden i vitögat och frys till staty
Viljan är överdriven och allt är nu
Fladdermössen har lämnat klocktornet
(wao wao wao!!!)
Endast sfinxen är vaken
Den bistra minen är apisk
Stämningen är febrig och vansinnig
Vad låtsas intet vara

Experimentet

Vattenljud kan
och självaste
se här elixir
och nada
JAG ÄR SFINX I NATTEN!!!

Det stora frågetecknet

jagjagjagjagjagjagjaggajaggajaggaggaagga
vaknade plötsligt till
som en fågelvägg

vadvadvadvad dvad dv adv
och alltihopa och
jag länkar dig till

Min lilla icketext om osägbara vad

Låt mig inte få veta
Här ska du inte alltid mera
I mörker går att navigera
Här finns stjärnor
Starka lampor
I det hav som omsluter mig
Mitt hav av djup begrundan
Av osägbar vadå
Det roar mig till vilken nytta
Kanske förströelse är sig självt nog
Kanske meditation är ett frö
Kanske äng av småfåglar kan förklara dig för dig
Eller hav av iskristaller och himmel blå
Att släppa fattningsförmågan
Ord i spektrum
Tankar osägbara vad

30 december 1998

Det var tio år sedan jag hörde din röst.
Sen dog du.
Plötsligt är du här igen.
Vi sitter och pratar som gamla vänner gör.
Du har på dig din bruna skinnjacka.
Den håller visst fortfarande.
När du var sexton var den ny och du var så stolt.
Du blev aldrig tjugoåtta.
Vi går till en lekplats.
Vi står vid gungorna.
Vi pratar gamla minnen.
Du är märkligt nog yngre än jag men klok som vid våra bästa möten.
Här sitter en hel familj och gungar gungar.
De är välklädda.
De är kloka och rara.
Välbekanta men ändå inte.
Vi byter några ord med dem.
Ett trevligt litet möte.
Kanske är det någon form av fest.
Kanske är det midsommar.
Gräset är grönt på campingplatsen jag så väl känner igen.
Björkarna rasslar i vinden och det börjar skymma.
Telefonen ringer.
En vän till mig.
Som jag tappat kontakten med.
Ringer upp mig.
Han vet vem du var men kände dig aldrig så bra.
Jag berättar om vårt möte och att vi talat mycket.
Jag berättar att vi talat mycket om det förflutna.
Jag berättar att vi talat mycket om nuet.
Jag berättar att vi inte med ett enda ord nämnt framtiden.
Inte ett ord om framtiden.
Jag kan plötsligt se min vän på andra sidan eterluren.
Hans bistra ansiktsuttryck.
Hans svarta ögon.

Till JP - Jag drömde om dig inatt.

Istid

Vem kunde jag vara
Och istiden
Vad angår den mig
Ingenting annat

Jag och det som får mig...
Den starka rockmusiken
Som tolkar vad inget annat kan tolka
Hos mig

Vad angår den mig
Ingenting annat

Och framtiden...

Oceaner av allt strömmar genom min tankerymd
Jag är oändlig
Min kropp är apisk
Jag är tempel
Jag är helig ohelig kropp
Trådar av förflutet hänger lättsamt eller tungt rakt ut från min tankevärld
Tjocka sjok illustrerade
Snåriga strömmar av tid som alger i hav
Man kan följa dem vindlande tillbaka ner i tiden
Man kan fastna med dem i slagg av bråte och blindhet
Man kan gå vilse som jag har gått vilse och hitta rätt
Man kan sänkas och höjas över nivåer av livskänsla och stelnad
Man kan blunda
En hel värld
Man kan öppna sina ögon och följa himlen till den tar slut
Och framtiden...